Snökaos

Idag har jag och Grisen varit på äventyr. Först var vi till Esplanadens julmarknad som var mycket större än vad jag förväntat mig (jag var dit på marknad i påskas, det var en flopp). Grisen tyckte det var lite för mycket folk, så jag gick igenom där bara en gång, så måste gå dit en gång till i något bättre skede. Marknaden är öppen varje dag och de har faktist lyckas göra den rätt stämningsfull.
Vi var också till Musti ja Mirri och till kampen för att köp ajulkort, men det var för mycket folk överallt

Vi väntade på spårvagnen hemåt. Först kom en som åker åt rätt håll, men inte helt förbi. Den var fullsmockad, så dit ville jag inte med hunden. Folk klämde sig in fast det redan var fullt, dörrarna gick kanppt igen. Efter 10mins väntande kom en spårvagn, men den var tom och tog inte passangerare, men strax efter den kom en som vi hoppade på. Den var också ganska full, men efter en hållplats fick vi en sittplats (det blir tungt med Grisen i famnen). Vid Operan stannade spåran och chaffisen meddelade att spårvagnen framför hde tekniska problem. Efter en stund kom vi frammåt till Kisahalli, men där blev det stopp, för spårvagnen framför hade spårat ur och stängt av båda spåren och ena körfilen (bilden är tagen med telefonen och är lite suddig, men där syns den urspårade spårvagnen som är tvärs över vägen). En del rusade ut ur spåran, men vi väntade snällt eftersom vi inte hade brottom och det meddelades att det inte skulle ta länge. Vi hann bland annat roa en liten tre - fyraårig flicka. Men efter en halvtimme fick vi nog och promenerade hem i snöstormen. På hela vägen hem såg jag inte en endaste spårvagn, så jag stannade till vid hållplatserna på vägen och berättade vad som hänt. Samtidigt körde en bärgningsbil förbi med en buss på släp...

Daisuns fortsatta äventyr

Efter den sakliga lappen huoltogubbarna valde jag att flytta Daisun efter att vi varit och handlat i söndags. Ställde den utanför butiken här nere, för måndagen var ju helg.
Självständighetsdagen till ära hade vi gäster och åt en lite finare middag som var riktigt lyckad. Några glas vin intogs samtidigt som vi beundrade det vackra snöfallet.
När det sedan var dags att rasta hunden för sista gången kom jag ihåg att bilen måste flyttas för vardagen. Klockan var några timmar över midnatt och jag hade tagit mitt sista glas vin klockan åtta, så det föll på mig att köra. Planen var att flytta bilen några kvarter bort till en parkeringsplats. Så gick det till:

Steg ett: Borsta av tjugo centimeter snö från bilen. Få in hunden i bilen, få bilen att starta. Inga problem här ännu, fast man blev lite snöig och bilen kanske inte var superpigg på nattur.
Steg två: Kom ut på Mannerheimvägen. En bil parkerad tätt intill på vänster sida, en stor snöhög rakt bakom. Lite körande fram och tillbaks, och jag lyckas på nosen svängd mot gatan
Steg tre: Få låss bilen som fastnat i vallen som skapats då både cykelvägen och Mannerheimvägen plogats. Inte så lätt. Gubben grävde med en borste, skuffade, grävde lite till. Ingen syntes till. Efter flera minuter dök en gubbe med en minitraktor upp och hjälpte upp att skuffa iväg Daisun.
Steg fyra: Konstatera att du för fan inte kan göra en u-sväng där det inte är tillåtet, för i så fall kommer bilen att fastna i vallen mitt på spårvagnsspåret. Kör rakt efter en taxi, och försök styra rakt då en plötslig snövall efter plogbil korsar vägen och bilrumppan kastar från sida till sida. Lite mera kanande i kurvorna, snabbrepetition från halkbanan.
Körde mot Lillhoplax/Mejlans och blev tvungna att svänga om. På vägen tillbaka fastnade bilen ännu i en mindre korsning, men där räckte det till med skuffande Gubbe.
Steg fem: Parkera äntligen bilen någonstans helt annanstans än vad det ursprungligen var meningen. Men iaf står den nu så att den inte dränks i snö, och därför heller inte borde fastna.

Vi får se var vi kommer att hitta nästa parkeringsplats.

Ja, jo. När vi kom hem lade vi lite disk i blöt. Och insåg sedan att vi har ett smärre vattenlekage i köket också. Men det är en helt annan historia.
Vad skoj man kan ha mitt i natten!

Centralparken

Postkoden 00270 avslöjar att vi bor nära centralparken. Och när man har en hund är det naturligt att man söker sig till stadens gröna rum. Vi har nu rört oss av och an i trakterna i ungefär ett år, hunden och jag, och efter det året börjar jag inse centralparkens uppgift. Vi har plumsat fram i meterdjup snö, klättrat upp för backar, suttit på bergen och hälsat på hästarna. Och besökt hundparken förstås, den måste nog vara en av de största i staden.

Då våren kom upptäckte jag ett nytt fenomen: skogen var full av folk. Inte bara längs huvudlederna, utan också på de små, små stigarna som far kors och tvärs, delar sig, går samman, och kanske leder en tillbaka till den punkt där man startade. Att man möter hundar, mattar och hussar på såna stigar är väl naturligt, men i centralparkens full finns det all slags folk i skogen. Tiggarrumänerna plockar liljekonvaljer för att kunna sälja dem vid järnvägsstationen. Kvinnorna ser roliga ut där de står med blommiga kjolar och baken i vädret i backen, men också männen hjälper till. Ett annat fenomen är de smällfeta, kräftröda männen som solar sig på höga berghällar gömda i skogen, iklädda endast i speedos. Charmigt? Och sen mängder av människor som egentligen borde vara på jobb den tiden av dagen, som bara går vilset omkring. Varifrån kommer de? Och nu ska vi inte ens gå in på alla djuren, då med främst tanke på alla citykaniner (en har redan rusat förbi medan jag har skrivit detta).

Jag och grisen passar nog rätt bra in. Jag har kommit underfund med att jag skriver mycket effektivare om jag inte kommer åt något internet. Tacka en högre makt för små datorer! Medan jag sitter och skriver kan grisen göra det han gillar mest: bara ligga ute, njuta av solen, vinden, rulla sig lite i höet och sedan koncentrera sig på att bevaka och betrakta.

Men hur ska vi göra när sommaren till sist tar slut?