Postkoden 00270 avslöjar att vi bor nära centralparken. Och när man har en hund är det naturligt att man söker sig till stadens gröna rum. Vi har nu rört oss av och an i trakterna i ungefär ett år, hunden och jag, och efter det året börjar jag inse centralparkens uppgift. Vi har plumsat fram i meterdjup snö, klättrat upp för backar, suttit på bergen och hälsat på hästarna. Och besökt hundparken förstås, den måste nog vara en av de största i staden.
Då våren kom upptäckte jag ett nytt fenomen: skogen var full av folk. Inte bara längs huvudlederna, utan också på de små, små stigarna som far kors och tvärs, delar sig, går samman, och kanske leder en tillbaka till den punkt där man startade. Att man möter hundar, mattar och hussar på såna stigar är väl naturligt, men i centralparkens full finns det all slags folk i skogen. Tiggarrumänerna plockar liljekonvaljer för att kunna sälja dem vid järnvägsstationen. Kvinnorna ser roliga ut där de står med blommiga kjolar och baken i vädret i backen, men också männen hjälper till. Ett annat fenomen är de smällfeta, kräftröda männen som solar sig på höga berghällar gömda i skogen, iklädda endast i speedos. Charmigt? Och sen mängder av människor som egentligen borde vara på jobb den tiden av dagen, som bara går vilset omkring. Varifrån kommer de? Och nu ska vi inte ens gå in på alla djuren, då med främst tanke på alla citykaniner (en har redan rusat förbi medan jag har skrivit detta).
Jag och grisen passar nog rätt bra in. Jag har kommit underfund med att jag skriver mycket effektivare om jag inte kommer åt något internet. Tacka en högre makt för små datorer! Medan jag sitter och skriver kan grisen göra det han gillar mest: bara ligga ute, njuta av solen, vinden, rulla sig lite i höet och sedan koncentrera sig på att bevaka och betrakta.
Men hur ska vi göra när sommaren till sist tar slut?
