Det finns vissa undergrupper som jag vill bekanta mig mer med i Helsingfors. Med undergrupp menar jag typ hundägare (en annan grupp som jag letar spår efter är finlandssvenskarna. Where's the place to be om man är finlandssvensk?). Har nyligen läst Avec Lulu av Mirja Pyykkö där hon skriver om hurudant livet i Helsingfors är då man har hund. Hon har själv haft hund tidigare, men Lulu är hennes första stadshund. I boken presenterar hon hussar, mattar och hundar som hon och Lulu träffar på, och dessutom har hon träffat någar specialister som berättar om inavel och genetik. Någonstans nämner hon, som i förbifarten, att det till och med finns gym i Helsingfors dit hundar är välkomna. Det är sådana ställen som jag allra helst skulle vilja hitta, lite undangömda ställen som bara vissa vet om. Staden i staden, ni vet, en speciell grupps egen information om sin omgivning. Var är man välkommen med sin hund? Vilka ställen skall man absolut besöka?
Under senaste besök var vi till Råholmen. Det var inte första gången, men nog första gången på tumanhand. Till min besvikelse var det inga andra där, å andra sidan var det lite extra fint att få sitta på klipporna och njuta av den fina sommarkvällen medan hunden fick strosa omkring som han ville. På anslagstavlan fanns ett meddelande om en fest som skulle ordnas om en vecka, få se om vi deltar.
Om en vecka ordnas också hundpicknick i Kajsaniemiparken. Önskar att vi kan delta, men kvällen innan är det fest och jag undrar om jag ids ta hunden med till Helsingfors då jag vet att han måste vara ensam om kvällen. Hundpicknicken lär inte gå ut på något speciellt, utan idén är att människor ska kunna njuta av avslappnad samvaro med sina hundar istället för att alltid antigen aktivt delta i träningar eller ligga hemma och bli uttråkade. Det är också ett bra tillfälle att träna sin hund att vara tillsammans med andra hundar.
(Grisen är en ypperlig picknickhund, det vet jag redan, han har deltagit i många picknickar. Nu senast var det salmiakpicknick på Sveaborg)
Hundskogen besökte vi en gång under vintern då vi hade bil. Då var det mycket snö och rätt kallt, men vi tyckte om stället. Synd att det inte är avgränsat på något tydligare sätt, för plötsligt upptäckte vi att vi var utanför området och nästan inne på någons gård. Hunden njöt och passade dessutom på att smita ett par gånger till några extra intressanta kompisar. Synd bara att det ligger rätt långt bort
Avec Lulu avslutas så att Pyykkö besöker djurens begravningsplats. En sen kväll bestämde vi oss för att gå på en långpromenad. Ett tu befann vi oss på samma gravgård fast vi inte visste att den fanns där. Det här var en begravningsplats där hundar var välkomna bara de betedde sig. Det var rörande att de alla gravar och gravstenar, att de hur mycket pengar och tid människor lägger ned på sina vänners gravar. Vid en del av gravarna brann gravljus även om det var vanlig vardag och inte fråga om årsdag enligt gravstenen. Man kan ju fråga sig om man verkligen vill binda sig vid husdjurets grav, men fint var det. Trångt likaså. Undrar vad de kommer göra sedan då det bara helt enkelt är för fullt?
